Over My Head (the Fray)

Jag tror att detta är soundtracket till mitt liv just nu.

Jul

Jag trodde att jag inte hade någon julstämning. Jag trodde att allt som har hänt och min familjesituation och all stress och avsaknaden av snö och avsaknaden av allt annat gjort mig oemottaglig för julstämning i år och tänkte att, äh, jag orkar inte bry mig om julen i år (och då brukar jag vara den största julgalningen som finns). Men sen var vi på luciatåg. Vi stressade dit och det var jättemycket folk och varmt och vi fick trängas och stjärngossarna hade rosa strutar på huvudet. Men när jag väl stod där då var det som att alla gamla julminnen kom ikapp mig. Alla lucior med kören när man var liten. Julbaken med mamma och L. Jakten efter o-inslagna julklappar. Så när pianot spelade de första tonerna av "Julen är här" blev jag nästan lite tårögd. Det är pinsamt. Man kan inte gråta till ett luciatåg klockan halv nio en torsdagsmorgon i lärarvetarhuset. Men, jaa...julstämningen kom, i år också.

Stjärnorna faller i natten nu
Himlarna sänker sig ner över jorden
Och när stjärnans bloss
tänder sitt ljus hos oss
Brinner en låga klar
I hela norden

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor
I ett barns klara ögon bor den
Julen är här!
I våra mörka länder
Kom låt oss ta varandras händer
När julen är här

Och jag vill tänka en stjärna till
Den som har frusit och gått vill i världen
För den som inte finns hos oss
Tänder vi nu ett bloss
Brinner en låga klar Kom hit här är den

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor ¨
I ett barns klara ögon bor den
Julen är här!
I våra mörka länder
Kom låt oss ta varandras händer
När julen är här

Ge oss av den frid som rår
I stjärnornas förunderliga värld
Led oss på den väg vi går
Så att vi hittar hem till den

dessa bilycklar

Nu ska jag berätta vad som inte hände på parkeringen utanför MAXI (precis som förra gången). När jag ska låsa upp bilen så är nycklarna inte borta. Det var tur att jag inte trodde att jag låst in mina bilnycklar i bagageluckan på bilen igen. Det var tur att det var tio grader kallt och att MAXI parkeringen var helt mörk. Det var inte tur att nycklarna inte var i mina fickor. Eller i matpåsarna. Eller någon annan stans. Sen kom jag inte på att jag kunde ha tappat dom inne på systemet. Tio kalla minuter senare fick jag inte tillbaka dom av en snäll tant i kassan på systemet som hittat dom på golvet.

Sen fick jag inte G och J att svära på att detta aldrig hänt.

Obligatorisk julfest

Jaha. Nu ska jag på julfest. Obligatorisk julfest. Jepp. Enda giltiga anledningen till att inte dyka upp, enligt inbjudan (eller frågan är om det ens räknas som en inbjudan) var om man skulle på sina föräldrars begravning. Och eftersom båda mina föräldrar är i livet har jag inte val. Off I go.

eating disorder

Jag ska erkänna en sak. Jag lider av en ätstörning. Den kallas exam-studying-eating disorder (E.S.E.D) och innebär att man bingeäter allt som är fett och onyttingt i samband med tentastudier (alltså ungefär var tredje vecka). E.S.E.D kan i värsta fall leda till extrem fetma.

barnuppfostran

Det började på parkeringen utanför MAXI. Ungen är ungefär fyra år och har på sig en stor rosa fluffig fuskpäls. Det ser ut som om någon slaktat hennes gosedjur och sytt en kappa av det. Hon har håret i en stor glittrig rosett och blanka svarta boots. Byxorna är rosa med något sorts blommönster på. Hon ser ut som en korsning mellan en rysk överklassunge och en barbiedocka. Jesus. Tänker jag. Hur fungerar man när man låter sin fyraåring gå runt som en vandrande definition på dålig smak? Stackars barn. Hade jag sett ut så på mina barndomskort hade jag undrat vad jag gort för att få mina föräldrar att hata mig så innerligt. Men det slutar inte där. Väl inne på MAXI blir jag förföljd av en liten unge som på alla fyra hasar efter mig och gnäfser "voff, voff". Eh...jaha. Jag ser mig om efter potentiella föräldrar men ingen verkar bry sig (jag skulle nog iofs också låssas som att det inte var mitt barn om min unge betedde sig så där). Jag tänker att ungen tröttnar nog snart men när jag gått två varv runt hela frysdisken och ungen forfarande hasar efter mig och skäller som en hund börjar det bli lite tröttsamt. För vad vill hon? Att jag ska kasta iväg ett paket nudlar och skrika apport? Och varför tar inte föräldrar ansvar för sina barn? Den här ungen skulle behöva en förälder som (vänligt men bestämt) tog henne i örat och väste "bete dig". Eller kanske överreagerar jag. Kanske är jag bara en bitter, stressad och hungrig student med tentaångest.

Helg igen

Kan man "dumpa" någon för att han har dålig musiksmak? Ja. Det kan man tydligen.

Pluggoffer

Jag tror inte jag vill vara student längre. Det är så fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt att plugga. Man har tenta, sen är man fri några dagar (en vecka om amn har tur) sen är det bara att börja om med tentaplugget igen. Och allt roligt man vill göra, det skjuter man upp tills efter tentan. Tillslut blir hela ens liv uppskjutet till "efter tentan".

Idag har vi pluggat npnstop hela dagen. Vi (eller J) har även hällt vatten på folk ner från tredje våningen i tornet, kastat ihopknycklade lappar med texten "tja killar" på väl utvalda offer (också det från tredje våningen i tornet). Det var kul. Tyckte vi alla fall. Ja. Jag tror att det är farligt för ens hjärna om man pluggar för mycket. Nivån liksom sjunker ju mer man pluggar. Eftersom jag verklar lida av total överpluggning just nu ska jag ta ledigt resten av kvällen. Jag ska gömma boken under en hög med kläder (som jag ska tvätta, efter tentan), så jag slipper se den. Kanske även gå hem till E och äta lite hallonpaj. Ja, det ska jag nog. Det är en annan jobbig sak med att tentaplugga förresten. Det är så fasligt synd om en hela tiden. Jag ska inte äta godis egentligen. Men när jag pluggar får jag. Samma sak med chips, glass, kakor whatever. Jag får för mig att jag pluggar bättre då. Det enda som händer är att jag äter istället för att plugga. Och spiller glass/kaka/saft över andras anteckningar (förlåt!). Nä, nu får jag skärpa mig.

life vs life

Varför ska man göra livet så komplicerat när det egentligen är så lätt? Varför gå omkring och grubbla på saker som har hänt eller kanske kommer att hända när det händer massa roliga saker här och nu? Jag är less på att vara smart och förståndig, på att alltid göra det som är rätt. Det som är bäst. Nu ska jag göra precis vad jag känner för. Jag ska vara med de personer som gör mig glad, som jag mår bra av, och strunta i om det är rätt i längden. Göra saker som känns rätt just nu. Så länge man är glad här och nu så borde det väl vara OK? Framtiden är ju faktiskt det som händer medans man planerar för annat. Säger dom. Och tänk vad mycket man går miste om. Bara för att man är för upptagen med att göra rätt. När det enda som behövs är att släppa taget, kasta sig ut över kanten och hoppas på det bästa. Ibland tror jag man är så upptagen av att ta sig igenom dagen att man glömmer bort att leva också. Det är rätt sorgligt. För en vacker dag vaknar man upp och är död och då är det försent.

GreatO

Får man huvudvärk om man äter för mycket Jell-O? Jag börjar nästan tro det. Jag har ätit två paket på två dagar och haft en sprängande huvudvärk hela tiden. Kanske finns det ett samband. Kanske kan det även bero på att jag inte ätit någon riktig mat på två dagar heller. Något annat som jag är beroende av just nu är Regina Spektors Us och Jose Gonzales Heartbeats. GreatO.

Fending off an eager beaver

Jag har en bok som heter "How to behave". Den är ganska rolig. I kapitlet om hur man blir av med efterhängsna killar (eller Fending off an Eager Beaver, som kapitlet heter), får man veta att man ska:

Act weirdly, so he can't helt but want you to leave. No matter what he asks, answer every question as if he's asking "what's your favourite color?". So, if he asks "Do you come here a lot?" you'll reply: " Actually it's green, but when I was growing up I had a thing for pink. Everything had to be pink. It drove my parents crazy". If he asks what's wrong with you, shrug your shoulders and say: "Yeah, green, there are so many different shades. It's been nice talking to you"

Tror det kan funka ganska bra. Det kanske även fungerar om man får en jobbig fråga på en föreläsning. Nästa gång vår föreläsare frågar mig om jag vet vad the relative demand curve for cheese är ska jag säga: "Hm. I think it's turqoise but I'm not sure, it depends I guess. Sometimes I think it's pink because whenever I shop I always end up buying pink things". Då kanske jag inte behöver svara på några fler frågor efter det. Fast om andra sidan tror jag inte att jag behöver anstränga mig för att svara fel på lektionerna.

Gamligan

"Gamar är en benämning som används för två distinkta grupper av rovfåglar vars systematik är under diskussion. Gemensamt för gamar är att de olika arterna i stor utsträckning livnär sig som asätare. De flesta gamar återfinns i öknar och på savanner. Eftersom gamar är mycket specialiserade så är de också sårbara för förändringar. Engelsk översättning: vulture".

(http://sv.wikipedia.org)

Jag vill:

Ha min W580i. Helst nu. På en gång.
Resa bort. Jag blir rastlös. Omotiverad och deprimerad. Av att inte ha en resa att se fram emot. Jag skulle kunna åka var som helst. Till och med på charter till Grekland. Fast helst tror jag att jag vill åka till Tokyo. Det vore coolt. Eller någon stad i Europa. Eller ja, New York går också bra.
Att min Micra går igenom besiktningen. Stor chans.
Inte plugga. Alls.
Vinna pengar på lotto. Helst en miljon. Eller mer. Det vore väldigt lägligt just nu. Då kunde jag använda dom pengarna till att betala de ca 1500 fotona (med dubbla kopior) som jag framkallade av misstag. Bra jobbat, Sara.
Att det ska vara jul snart. Jag vill tända ljus, äta lussebullar och se på Sunes jul. Precis som förra året.
Att någon kan komma och ordna upp mitt liv. Det vore trevligt. Någon som kan tala om för mig vad jag vill. Vad jag borde göra. Hur jag ska göra. Och vad jag borde låta bli. Och sedan hindra mig från att göra det jag borde låta bli när jag gör det ändå. Det vore behändigt.

Äventyr

Ibland har man som allra roligast när man har planerat att inte göra något roligt alls. I lördags hade jag precis öppnat min microeconomics bok när BF ringer och säger, "var klar om en kvart, vi ska ut på äventyr". En kvart senare möter vi gänget på McD. Dom har hyrt en bil och nu ska vi på roadtrip till Holmsund. Vi sitter på en brygga på badstranden. Vattnet är två dm högt. Det finns en minigolfbana. Och en lekpark. Och ett klubbhus. Det är kallt. Men trevligt ändå. Sen åker vi till Stornorrfors. Det är ingen som riktigt hittar. Vi får stanna och fråga en liten pojke och han tittar förbryllat på oss och förklarar hur vi ska köra "....men det är ju stängt?" Säger han. Det var det. Vi klättrar på stenar. Jag kliver igenom is (JA, så kallt var det). Sen åker vi på Waynes och dricker varm choklad som är kall. På kvällen äter vi Taccomiddag.

Det blev inget plugg. Men vad gör det om 100 år.

J: Vad är det där för sorts fågel? Det hade min mamma vetat

BF: Fiskmås?

J: Jaha

Regina Spektor US

Grodor

Nu undrar jag: hur många grodor måste man kyssa?

Knocked up

Såg filmen Knocked Up nyligen. Fick mig att tänka på i somras och det väldigt ambitiösa gänget som bodde i en vindslägenhet på Everett Dr i Newport. I min dagbok står det:

...Ross. When I asked him what he worked with he goes. "I just quit my job because working is against my principles. I don’t like to work for other people when I know that all I do is just earn them money. I’m gonna find a way to get money without working". RIGHT. "So, what do you do then?" Undrar jag. "Well, my favorite thing in the world is to get stoned on the golf course. Have you ever tried it? No? You should. Playing golf stoned is awesome, no it’s beyond awesome. It’s fucking great".

Ah. Vilka ljushuvuden jag träffar.

Sunday morning

Nu känns det som att, varje helg är som en dålig repris på förra helgen.

hundralappar

I morse vaknade jag av att min katt lekte med något som prasslade och lät väldigt irriterande. Jag tänker att jag ska ta katten och slänga ut honom i vardagsrummet. Jag tittar ner och får se vad det är han leker med. En hundralapp. Ja, för så rik är jag, att jag kan ha mina hundralappar som kattleksaker.

Hej (hej)

Jag har funderat på en sak (ja, faktiskt). Varför säger folk alltid "hej hej" när de ska hälsa på varann, när det räcker alldeles utmärkt med bara "hej"? Man säger ju knappast "hejdå hejdå", eller "vad är klockan, vad är klockan?". Så varför dessa dubblel-hälsningar? "hallå, hallå" eller "tja, tja". Som om man inte hör det första gången, liksom. Det är fruktansvärt störande när man väl börjar tänka på det. När jag cyklade hem från universitetet i veckan hade jag precis bestämt mig för att från och med nu alltid använda bara ett HEJ när jag hälsar på folk (bara för sakens skull). Vad händer? En klasskompis cyklar förbi och jag utropar "hej hej" (biter mig genast i tungan) varpå han svarar "tja tja". FAN.

förjävligt

X: "Hur går bantningen, egentligen?"
Jag: "Förjävligt. Som allt annat".

tygutbudet i denna stad

Undrar vad som är mest frustrerande, att bo i en stad där det finns alldeles för mycket att köpa, där man hittar saker man inte visste att man ville ha så fort man går ut (NYC) eller i en stad där man aldrig hittar dte man vill ha (umeå)?

Skulle köpa ett rosa tyg till ett draperi idag. Var på stans samtliga tre tygaffärer och ingenstanns fanns det. Sorgligt.

Matt, mästerkocken

Amerikaner har en annorlunda syn på matlagning:

Jag: So you like to cook?
Matt: Oh yeah, I cook a lot, I think I'm a pretty good cook!
Jag: Really? What do you cook? (här tänker jag mig avancerade trerättersmiddagar)
Matt: All kind of things, I have this special recepie...
Jag: tell me
Matt (jättepeppad): OK, well first you take two slices of toast, then you put bacon, tomatoes and cheese on top...
Jag: OK, and then?
Matt: And then you put it in the owen and the cheese melts.
Jag: Oh

Så mycket för den mästerkocken.

Livet på botten

Jag är less på att folk tittar in genom mitt köksfönster hela tiden. Det händer inget spännande här inne så beat it! Det suger att bo på botten. Jag LEVER på botten just nu.

språksvårigheter

Vi har en utbytesstudent från italien i vår mentorgrupp. Han har gått runt och sagt till alla att han är thirtytwo years old hela veckan. Igår upptäckte vi att han blandat ihop twenty och thirty och alltså egentligen är twentytwo och inte trettiotvå. Haha. Det är inte så lätt.

Spya? Nej, förlåt, det var bara min hårspray

BF, På föreläsningen idag (viskades): "Det luktar spya, nej herrparfym...nej! Det är din hårspray!". Jaha. Tack.

Supply equals demand

Idag på nationalekonomin fick vi lära oss att demand equals supply. Om det ändå vore så enkelt. Jag vet vad jag vill ha. Tyvärr ser det ganska mörkt ut på supply fronten. Jag tvungen att kasta bort en chipspåse idag, by the way, bara för att jag inte skulle frestas att äta. Dieting kräver självdisciplin. Mycket mer än jag har. Tyvärr.

Ofrivillig blottning

Ja. Just det. I helgen har jag blottat mig för mina grannar. Inte on purpose, så klart. Jag står i köket och fixar mat, kl 3 på natten i alldeles för lite kläder. Mitt köksfönster ligger precis vid dörren tilltrapphuset. Ingen är ändå ute nu, tänker jag. Vem, går förbi precis då, om inte killen från ovanför. Ja, just han av alla (ja, det finns en historia men den tänker jag inte dela med mig av här). Han stirrar RAKT in. Jag dyker ner på golvet. Han är ute och går med sin jävla hund. Vem går ut med hunden klockan tre på natten, undrar jag? Han, uppenbarligen.

post-weekend

Jag är alldeles för lättfångad för mitt eget bästa.

Välkommen Hem

Nu ska jag berätta om säkerheten på Sveriges flyplatser. Vi åkte från La Guardia på torsdag eftermiddag. Hade några pounds övervikt med det klarade vi oss undan med. Bytte plan i Philadelphia och där handlade vi med oss två Smirnoff flaskor. Förutseende som vi var bad vi dem att plombera flaskorna, vilket de gjorde genom att häfta ihop papperspåsen. När vi kommer till Arlanda får vi veta att vi har 18 kilo övervikt var. På något konstigt sätt har BFs väska blivit 4 kilo tyngre på vägen mellan USA och Sverige. Vi gör allt vi kan för att slippa betala, men får veta att ”vad tror ni, det är så här SAS får in pengar”. Tillslut tappar jag tålamodet och talar om för gubben bakom disken vad jag tycker om SAS ”service”, varpå han ler ett överlägset leende och säger ”om ni hade haft en annan attityd kanske det hade gått”. Mmm. Eller djupare urringning kanske. Tillslut ger vi upp och betalar (40 kr/kilo). Men det slutar inte här. Nä. För när vi ska gå genom säkerhetskontrollen och lastar upp vår ”plomberade” påse med Smirnoff säger den bittra (kan man vara annat än bitter när man egentligen vill vara polis men hamnar i tullkontrollen på Arlanda?) säkerhetsvakten
”vad är det HÄR?” och pekar på var påse.
”Sprit”, säger jag. Jag är trött, jettlaggad, hungrig och jävligt pissed på allt vad flygplatser och säkerhetskontroller heter.
”Det här får ni ju inte ha med er på planet” säger han. ”Det är ju inte plomberat”.
”Johodå, det är det visst, säger jag. I taxfreen i Philadelphia”. Jesus Christ.
”såna här påsar har de inte på taxfreen i Philadelhipa” Säger han misstänksamt och i hans fantasi ser han säkert redan hans bild på förstasidan i DN under rubriken ”Terroristliga fångad i tullen på Arlanda”. Jag kan förstå att det är tråkigt att fastna som tullvakt när man egentligen vill vara ute och jaga bovar hela dagarna. Men nån jävla måtta får det väl vara.
”Nähe, säger jag. Men nu fick vi i alla fall en sån här påse. Vad tycker du att vi ska göra då?”.
Vi får veta att vi endera måste hälla ut spriten eller checka in den med vårt bagage. Som vi redan har tjafsat om i en timme. Vi var alltså tvungna att gå tillbaka till den serviceinriktade mannen i SAS disken och säga kan du vara så snäll och hämta våra väskor för vi behöver lägga till några kilon till vår övervikt. Vilket skämt. Men eftersom våra väskor redan gått iväg tvingas jag checka in min handväska med spriten i. När jag ber om en sopsäck att linda in väskan i blir jag räckt en påse och ”det blir 40 kr tack”. Jag ger kvinnan min allra uppgivnaste blick. De kan väl inte på allvar mena att jag ska betala 40 kr för en SOPSÄCK? Johodå. När vi kommer tillbaka till säkerhetskontrollen säger vakten till BF,med sockersöt röst och ett hånflin på läpparna, ”vad är det för fel? Har du haft en dålig dag?” BF ger honom en mördande blick. Tur för honom att det inte var mig han pratade med, då hade han inte lett så länge till.
Är så less på all låssassäkerhet så jag vill bara spy. För vad tror dom? Hur stor är sannolikheten att det kommer en terrorist som tänkt bomba 12.10 stockholm-umeå planet men hjälp av en obruten Smirnoff orange flaska? Tydligen överhängande.

Välkommen hem, liksom.

Float like a Cannonball

Damien Rice - Cannonball:

...You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on
Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

Stones taught me to fly
Love, it taught me to cry
So come on courage
Teach me to be shy
'Cause it's not hard to fall
And I don't wanna scare her
It's not hard to fall
And I don't wanna lose
It's not hard to grow
When you know that you just don't know

Ja. Ungefär så. Är det.

Forget me nots

Jag köpte tt nagellack. Ett dyrt nagellack. Supposedly the best. Jag ville måla mina tånaglar. Jag ville att de skulle vara bubbelgum-rosa. Men, nej. För det första så var färgen inte alls blekt bubbelgumsfärgad, utan mer åt det neon-chock-rosa hållet. Och för det andra så la sig lacket i konstiga rände rpå min nagel. Besvikelse. Färgen hette "forget me nots". Nej, jag kan lova att folk som möter mig och mina neonrosa tånaglar pa gatan inte kommer att glömma mig i första taget.

I-lands problem, jag vet. But still.

Under the spell

Hittade min absoluta dromsoffa igar pa Urban Outfitters pa Broadway. Den ar allt jag inte visste att jag alltid dromt om och jag skulle betala (ja, okej, nastan) hur mycket som helst for att fa ha den hemma hos mig. Jag alskar Urban Outfitters. Speciellt deras heminredning. man blir sa inspirerad till att fixa och andra om. Man vill kopa ALLT nar man gar dar. Tyvarr ar jag limited till 2x24 kg vilket staller till en hel del problem. Jag shoppar numera inte by price utan efter hur mycket saker och ting vager. Hittar jag nagot jag vill ha maste jag plocka upp det och vaga det i handen. Kanns det for tungt maste jag snallt stalla tillbaka det pa hyllan, hur fint det an ma vara. Har galler det att ha sjalvkontroll.

Annars var det en ratt melankolisk dag i NYC. Den allra sista. Jag gick mest runt och sa hejda till allting. Hejda Steve Madden. Hejda Central Park. Hejda Urban. Hejda Lexington Line. Hejda The village. Kom pa en annan sak som skiljer Sverige och NYC at. Alla kontraster som finns har. Har kan man sitta bredvid en stinkande uteliggare pa tunnelbanan, och pa andra sidan om en sitter en business man i ljusbla skjorta och RL chinos och laser Financial Times. Den forstnamda ska troligtvis spendera sin dag sovandes pa en parkbank i Central Park medans yuppien med all sakerhet ar pa vag till ett mycket viktigt boardmeeting nagonstans pa Lower Manhattan. Eller sa kan man ga forbi en glansande skyskrapa, och pa andra sidan gatan ligger en stor gammal ghotisk kyrka. I Sverige ar allt alldeles for lagomt.

Desperate houseviwes

Det ar ratt kul att lyssna till andras konversationer ibland. Foljande konversationer utspelar sig vid lekplatsen i Cherry lawn:

Hemmafru 1: I just talked my husband into having another kid
Hemmafru 2: How nice
Hemmafru 1: Yes. Although I must say I am kind of torn, because I really like my new furniture and I want it to stay clean.

Oj. Vilka tuffa beslut de tvingas till.

Eller detta: Tva andra mammor star och diskutterar en restaurang i Nantucket (en o dit alla rika eller nastan-rika aker pa semester).

Mamma 1: I do not understand why i was recommended to go there. It was really bad, at least compared to Nantucket standards.
Mamma 2: oh
Mamma 1: (lutar sig fram och viskar med dramatisk rost) Yes. They didnt even have ribs there!
Varpa mamma 1 ser helt bestort ut.

Som sagt. Livet som hemmafru maste vara valdigt jobbigt.

Lycka

Ibland kan lyckan vara att hitta en bortglomd 20 dollarssedel hopskrynklad i fickan pa ett par jeans. Nu blir det NYC imorgon trots allt.

Topp 10 samsta raggningsrepliker

Vissa kvallar ar det riktigt underhallande att vara pa krogen. Har ar min topp tio lista pa de roligaste raggningsreplikerna jag stott pa:

Pa random bar i SoNo:
Kille: do you have a black heart?
Jag: how did you know (haha)?
Kille: Oh, we all do. Just different shades. I know how to fix it, though.
Jag: How?
Kille: Love

Pa the black bear bar i SoNo:
Kille: What’s your name?
Jag: its’ Sara
Kille. No way! That’s my favourite name! I’m gonna name my first daughter Sara!
Jag: Oh really

Utanfor the Loft Lounge i SoNo:
Kille: Would you date spiderman?
Jag: What?
Kille: I’m saying, if he really excisted, would you go out with him?
Jag: um, yeah...I gueess. He’s spiderman after all
Kille: Good, because people tell me I look like Spiderman

Pa en bar i Greenwich Village, NYC
Kille: I was wondering if you could help me with something?
Jag: Sure
Kille: Can you tell me if this bird on my shirt is a penguin or a dove?

Utanför Le Mirage, Las Vegas:
Kille: Swedish girls are so pretty, even the ones that work at McDonalds are beautiful. Do you work there?
Jag: eeeh, no?
Kille: oh, I thought you did because you are so beautiful

Pa FFFF bar, Hermosa Beach, L.A:
Kille: I love brunettes. They are so much smarter than blondes. What’s your name?

Pa Droskan, Umea:
Kille: Har inte vi gått i samma cirkusskola?
Jag: Va? Njaa, kanske, typ i vaddå, femman?
Kille: Ja! Jag kommer ihåg dig! Jag kan massa nya tricks…

Random bar, Umea
Jag: (till full kille som vill få med mig hem) kommer du ens ihåg vad jag heter?
Kille: Nä men jag känner igen din tröja!

P e-puben:
Kille: Följ med mig hem!
Jag: Nej tack!
Kille: Men, du är snygg, och jag är JÄVLIGT snygg, så vad är problemet?

God works in mysterious ways

Ibland tar livet snabba svangar. Sa snabba att man nastan inte hanger med. Det ar da som man far glimtar av hur ens liv kunde vara. Skulle kunna vara. Ibland hander det saker som ar alldeles for uppenbara for att kunna vara en slump. Det ar da man nastan vill vanda ansiktet mot himlen och le at Honom dar uppe. Han ar smartare an man tror.



Det kan till exempel vara hur man ena sekunden sitter framfor datorn och tanker att det har kommer att bli en lang, trakig lordagkvall pa jobbet. Sen piper det till i telefonen och samtalet man har vantat pa hela veckan kommer. He's back from Hong Kong. He wants to see me. Det tar trettio minuter sen sitter jag i Hondan pa Route 7 mot SoNo. Jag lamnar samvetet hemma pa Cliffview. For jag vet att jag. Borde inte. Det finns ingen mening, i att trassa in sig ytterligare nu nar det bara ar en vecka kvar. Inte ens det. Men ibland hjalper det inte att man vet vad man borde gora. For ibland ar hjartat starkare an fornuftet. Oftast, faktiskt.



Nahe. Det har var egentligen inte alls sarskilt bra. Inte bra alls.

Goodbye life, hello vardag

Jaha. Nu har jag en blog ocksa. Vet inte riktigt vad man skriver i en blog. Eller vem som ska tankas lasa. Men whatever.

Sitter i huset pa Cliffview Drive och ar hundvakt at Alba en lordagkvall. Den sista lordagkvallen, faktiskt. In The States. Kanns som om det ar mycket man gor for sista gangen nu. Som att sitta pa 6:ans subway-train i NYC pa vag mot lagenheten pa E 86th Ave. Som att susa ner for I 95 i var Ghetto Truck. Som att shoppa cheddar bagels pa Stew Leonards. Halla M's hand. Eller hanga pa The Black Bear Bar i SoNo. Ah, jag kommer att sakna det. Goodbye life, hello vardag. Ibland funderar jag pa varfor man valjer att bo i Sverige, nar det finns sa manga andra stallen man kan bo pa. Sverige ar sa... (kallt!). Tyst. Trakigt. Litet. Instangt. Rattvist. Perfekt. Pa ett jobbigt satt. New York maste ju vara raka motsatsen. Har finns allt och inget. Har ar det alltid liv och rorelse. Har kan man vandra ner for 86:e gatan pa upper east i balklanning/pyjamas och ingen skulle vanda sig om (eller ens hoja pa ogonbrynet). For har finns det alltid nagon som ar varre. Har kan man vakna upp klockan fem pa morgonen och vara sugen pa hamburgare/donuts/sushi och bara ga ner pa gatan och handla det man behover. New York, New York...