barnuppfostran

Det började på parkeringen utanför MAXI. Ungen är ungefär fyra år och har på sig en stor rosa fluffig fuskpäls. Det ser ut som om någon slaktat hennes gosedjur och sytt en kappa av det. Hon har håret i en stor glittrig rosett och blanka svarta boots. Byxorna är rosa med något sorts blommönster på. Hon ser ut som en korsning mellan en rysk överklassunge och en barbiedocka. Jesus. Tänker jag. Hur fungerar man när man låter sin fyraåring gå runt som en vandrande definition på dålig smak? Stackars barn. Hade jag sett ut så på mina barndomskort hade jag undrat vad jag gort för att få mina föräldrar att hata mig så innerligt. Men det slutar inte där. Väl inne på MAXI blir jag förföljd av en liten unge som på alla fyra hasar efter mig och gnäfser "voff, voff". Eh...jaha. Jag ser mig om efter potentiella föräldrar men ingen verkar bry sig (jag skulle nog iofs också låssas som att det inte var mitt barn om min unge betedde sig så där). Jag tänker att ungen tröttnar nog snart men när jag gått två varv runt hela frysdisken och ungen forfarande hasar efter mig och skäller som en hund börjar det bli lite tröttsamt. För vad vill hon? Att jag ska kasta iväg ett paket nudlar och skrika apport? Och varför tar inte föräldrar ansvar för sina barn? Den här ungen skulle behöva en förälder som (vänligt men bestämt) tog henne i örat och väste "bete dig". Eller kanske överreagerar jag. Kanske är jag bara en bitter, stressad och hungrig student med tentaångest.