förjävligt

X: "Hur går bantningen, egentligen?"
Jag: "Förjävligt. Som allt annat".

tygutbudet i denna stad

Undrar vad som är mest frustrerande, att bo i en stad där det finns alldeles för mycket att köpa, där man hittar saker man inte visste att man ville ha så fort man går ut (NYC) eller i en stad där man aldrig hittar dte man vill ha (umeå)?

Skulle köpa ett rosa tyg till ett draperi idag. Var på stans samtliga tre tygaffärer och ingenstanns fanns det. Sorgligt.

Matt, mästerkocken

Amerikaner har en annorlunda syn på matlagning:

Jag: So you like to cook?
Matt: Oh yeah, I cook a lot, I think I'm a pretty good cook!
Jag: Really? What do you cook? (här tänker jag mig avancerade trerättersmiddagar)
Matt: All kind of things, I have this special recepie...
Jag: tell me
Matt (jättepeppad): OK, well first you take two slices of toast, then you put bacon, tomatoes and cheese on top...
Jag: OK, and then?
Matt: And then you put it in the owen and the cheese melts.
Jag: Oh

Så mycket för den mästerkocken.

Livet på botten

Jag är less på att folk tittar in genom mitt köksfönster hela tiden. Det händer inget spännande här inne så beat it! Det suger att bo på botten. Jag LEVER på botten just nu.

språksvårigheter

Vi har en utbytesstudent från italien i vår mentorgrupp. Han har gått runt och sagt till alla att han är thirtytwo years old hela veckan. Igår upptäckte vi att han blandat ihop twenty och thirty och alltså egentligen är twentytwo och inte trettiotvå. Haha. Det är inte så lätt.

Spya? Nej, förlåt, det var bara min hårspray

BF, På föreläsningen idag (viskades): "Det luktar spya, nej herrparfym...nej! Det är din hårspray!". Jaha. Tack.

Supply equals demand

Idag på nationalekonomin fick vi lära oss att demand equals supply. Om det ändå vore så enkelt. Jag vet vad jag vill ha. Tyvärr ser det ganska mörkt ut på supply fronten. Jag tvungen att kasta bort en chipspåse idag, by the way, bara för att jag inte skulle frestas att äta. Dieting kräver självdisciplin. Mycket mer än jag har. Tyvärr.

Ofrivillig blottning

Ja. Just det. I helgen har jag blottat mig för mina grannar. Inte on purpose, så klart. Jag står i köket och fixar mat, kl 3 på natten i alldeles för lite kläder. Mitt köksfönster ligger precis vid dörren tilltrapphuset. Ingen är ändå ute nu, tänker jag. Vem, går förbi precis då, om inte killen från ovanför. Ja, just han av alla (ja, det finns en historia men den tänker jag inte dela med mig av här). Han stirrar RAKT in. Jag dyker ner på golvet. Han är ute och går med sin jävla hund. Vem går ut med hunden klockan tre på natten, undrar jag? Han, uppenbarligen.

post-weekend

Jag är alldeles för lättfångad för mitt eget bästa.

Välkommen Hem

Nu ska jag berätta om säkerheten på Sveriges flyplatser. Vi åkte från La Guardia på torsdag eftermiddag. Hade några pounds övervikt med det klarade vi oss undan med. Bytte plan i Philadelphia och där handlade vi med oss två Smirnoff flaskor. Förutseende som vi var bad vi dem att plombera flaskorna, vilket de gjorde genom att häfta ihop papperspåsen. När vi kommer till Arlanda får vi veta att vi har 18 kilo övervikt var. På något konstigt sätt har BFs väska blivit 4 kilo tyngre på vägen mellan USA och Sverige. Vi gör allt vi kan för att slippa betala, men får veta att ”vad tror ni, det är så här SAS får in pengar”. Tillslut tappar jag tålamodet och talar om för gubben bakom disken vad jag tycker om SAS ”service”, varpå han ler ett överlägset leende och säger ”om ni hade haft en annan attityd kanske det hade gått”. Mmm. Eller djupare urringning kanske. Tillslut ger vi upp och betalar (40 kr/kilo). Men det slutar inte här. Nä. För när vi ska gå genom säkerhetskontrollen och lastar upp vår ”plomberade” påse med Smirnoff säger den bittra (kan man vara annat än bitter när man egentligen vill vara polis men hamnar i tullkontrollen på Arlanda?) säkerhetsvakten
”vad är det HÄR?” och pekar på var påse.
”Sprit”, säger jag. Jag är trött, jettlaggad, hungrig och jävligt pissed på allt vad flygplatser och säkerhetskontroller heter.
”Det här får ni ju inte ha med er på planet” säger han. ”Det är ju inte plomberat”.
”Johodå, det är det visst, säger jag. I taxfreen i Philadelphia”. Jesus Christ.
”såna här påsar har de inte på taxfreen i Philadelhipa” Säger han misstänksamt och i hans fantasi ser han säkert redan hans bild på förstasidan i DN under rubriken ”Terroristliga fångad i tullen på Arlanda”. Jag kan förstå att det är tråkigt att fastna som tullvakt när man egentligen vill vara ute och jaga bovar hela dagarna. Men nån jävla måtta får det väl vara.
”Nähe, säger jag. Men nu fick vi i alla fall en sån här påse. Vad tycker du att vi ska göra då?”.
Vi får veta att vi endera måste hälla ut spriten eller checka in den med vårt bagage. Som vi redan har tjafsat om i en timme. Vi var alltså tvungna att gå tillbaka till den serviceinriktade mannen i SAS disken och säga kan du vara så snäll och hämta våra väskor för vi behöver lägga till några kilon till vår övervikt. Vilket skämt. Men eftersom våra väskor redan gått iväg tvingas jag checka in min handväska med spriten i. När jag ber om en sopsäck att linda in väskan i blir jag räckt en påse och ”det blir 40 kr tack”. Jag ger kvinnan min allra uppgivnaste blick. De kan väl inte på allvar mena att jag ska betala 40 kr för en SOPSÄCK? Johodå. När vi kommer tillbaka till säkerhetskontrollen säger vakten till BF,med sockersöt röst och ett hånflin på läpparna, ”vad är det för fel? Har du haft en dålig dag?” BF ger honom en mördande blick. Tur för honom att det inte var mig han pratade med, då hade han inte lett så länge till.
Är så less på all låssassäkerhet så jag vill bara spy. För vad tror dom? Hur stor är sannolikheten att det kommer en terrorist som tänkt bomba 12.10 stockholm-umeå planet men hjälp av en obruten Smirnoff orange flaska? Tydligen överhängande.

Välkommen hem, liksom.

Float like a Cannonball

Damien Rice - Cannonball:

...You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on
Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

Stones taught me to fly
Love, it taught me to cry
So come on courage
Teach me to be shy
'Cause it's not hard to fall
And I don't wanna scare her
It's not hard to fall
And I don't wanna lose
It's not hard to grow
When you know that you just don't know

Ja. Ungefär så. Är det.

Forget me nots

Jag köpte tt nagellack. Ett dyrt nagellack. Supposedly the best. Jag ville måla mina tånaglar. Jag ville att de skulle vara bubbelgum-rosa. Men, nej. För det första så var färgen inte alls blekt bubbelgumsfärgad, utan mer åt det neon-chock-rosa hållet. Och för det andra så la sig lacket i konstiga rände rpå min nagel. Besvikelse. Färgen hette "forget me nots". Nej, jag kan lova att folk som möter mig och mina neonrosa tånaglar pa gatan inte kommer att glömma mig i första taget.

I-lands problem, jag vet. But still.

Under the spell

Hittade min absoluta dromsoffa igar pa Urban Outfitters pa Broadway. Den ar allt jag inte visste att jag alltid dromt om och jag skulle betala (ja, okej, nastan) hur mycket som helst for att fa ha den hemma hos mig. Jag alskar Urban Outfitters. Speciellt deras heminredning. man blir sa inspirerad till att fixa och andra om. Man vill kopa ALLT nar man gar dar. Tyvarr ar jag limited till 2x24 kg vilket staller till en hel del problem. Jag shoppar numera inte by price utan efter hur mycket saker och ting vager. Hittar jag nagot jag vill ha maste jag plocka upp det och vaga det i handen. Kanns det for tungt maste jag snallt stalla tillbaka det pa hyllan, hur fint det an ma vara. Har galler det att ha sjalvkontroll.

Annars var det en ratt melankolisk dag i NYC. Den allra sista. Jag gick mest runt och sa hejda till allting. Hejda Steve Madden. Hejda Central Park. Hejda Urban. Hejda Lexington Line. Hejda The village. Kom pa en annan sak som skiljer Sverige och NYC at. Alla kontraster som finns har. Har kan man sitta bredvid en stinkande uteliggare pa tunnelbanan, och pa andra sidan om en sitter en business man i ljusbla skjorta och RL chinos och laser Financial Times. Den forstnamda ska troligtvis spendera sin dag sovandes pa en parkbank i Central Park medans yuppien med all sakerhet ar pa vag till ett mycket viktigt boardmeeting nagonstans pa Lower Manhattan. Eller sa kan man ga forbi en glansande skyskrapa, och pa andra sidan gatan ligger en stor gammal ghotisk kyrka. I Sverige ar allt alldeles for lagomt.

Desperate houseviwes

Det ar ratt kul att lyssna till andras konversationer ibland. Foljande konversationer utspelar sig vid lekplatsen i Cherry lawn:

Hemmafru 1: I just talked my husband into having another kid
Hemmafru 2: How nice
Hemmafru 1: Yes. Although I must say I am kind of torn, because I really like my new furniture and I want it to stay clean.

Oj. Vilka tuffa beslut de tvingas till.

Eller detta: Tva andra mammor star och diskutterar en restaurang i Nantucket (en o dit alla rika eller nastan-rika aker pa semester).

Mamma 1: I do not understand why i was recommended to go there. It was really bad, at least compared to Nantucket standards.
Mamma 2: oh
Mamma 1: (lutar sig fram och viskar med dramatisk rost) Yes. They didnt even have ribs there!
Varpa mamma 1 ser helt bestort ut.

Som sagt. Livet som hemmafru maste vara valdigt jobbigt.

Lycka

Ibland kan lyckan vara att hitta en bortglomd 20 dollarssedel hopskrynklad i fickan pa ett par jeans. Nu blir det NYC imorgon trots allt.

Topp 10 samsta raggningsrepliker

Vissa kvallar ar det riktigt underhallande att vara pa krogen. Har ar min topp tio lista pa de roligaste raggningsreplikerna jag stott pa:

Pa random bar i SoNo:
Kille: do you have a black heart?
Jag: how did you know (haha)?
Kille: Oh, we all do. Just different shades. I know how to fix it, though.
Jag: How?
Kille: Love

Pa the black bear bar i SoNo:
Kille: What’s your name?
Jag: its’ Sara
Kille. No way! That’s my favourite name! I’m gonna name my first daughter Sara!
Jag: Oh really

Utanfor the Loft Lounge i SoNo:
Kille: Would you date spiderman?
Jag: What?
Kille: I’m saying, if he really excisted, would you go out with him?
Jag: um, yeah...I gueess. He’s spiderman after all
Kille: Good, because people tell me I look like Spiderman

Pa en bar i Greenwich Village, NYC
Kille: I was wondering if you could help me with something?
Jag: Sure
Kille: Can you tell me if this bird on my shirt is a penguin or a dove?

Utanför Le Mirage, Las Vegas:
Kille: Swedish girls are so pretty, even the ones that work at McDonalds are beautiful. Do you work there?
Jag: eeeh, no?
Kille: oh, I thought you did because you are so beautiful

Pa FFFF bar, Hermosa Beach, L.A:
Kille: I love brunettes. They are so much smarter than blondes. What’s your name?

Pa Droskan, Umea:
Kille: Har inte vi gått i samma cirkusskola?
Jag: Va? Njaa, kanske, typ i vaddå, femman?
Kille: Ja! Jag kommer ihåg dig! Jag kan massa nya tricks…

Random bar, Umea
Jag: (till full kille som vill få med mig hem) kommer du ens ihåg vad jag heter?
Kille: Nä men jag känner igen din tröja!

P e-puben:
Kille: Följ med mig hem!
Jag: Nej tack!
Kille: Men, du är snygg, och jag är JÄVLIGT snygg, så vad är problemet?

God works in mysterious ways

Ibland tar livet snabba svangar. Sa snabba att man nastan inte hanger med. Det ar da som man far glimtar av hur ens liv kunde vara. Skulle kunna vara. Ibland hander det saker som ar alldeles for uppenbara for att kunna vara en slump. Det ar da man nastan vill vanda ansiktet mot himlen och le at Honom dar uppe. Han ar smartare an man tror.



Det kan till exempel vara hur man ena sekunden sitter framfor datorn och tanker att det har kommer att bli en lang, trakig lordagkvall pa jobbet. Sen piper det till i telefonen och samtalet man har vantat pa hela veckan kommer. He's back from Hong Kong. He wants to see me. Det tar trettio minuter sen sitter jag i Hondan pa Route 7 mot SoNo. Jag lamnar samvetet hemma pa Cliffview. For jag vet att jag. Borde inte. Det finns ingen mening, i att trassa in sig ytterligare nu nar det bara ar en vecka kvar. Inte ens det. Men ibland hjalper det inte att man vet vad man borde gora. For ibland ar hjartat starkare an fornuftet. Oftast, faktiskt.



Nahe. Det har var egentligen inte alls sarskilt bra. Inte bra alls.

Goodbye life, hello vardag

Jaha. Nu har jag en blog ocksa. Vet inte riktigt vad man skriver i en blog. Eller vem som ska tankas lasa. Men whatever.

Sitter i huset pa Cliffview Drive och ar hundvakt at Alba en lordagkvall. Den sista lordagkvallen, faktiskt. In The States. Kanns som om det ar mycket man gor for sista gangen nu. Som att sitta pa 6:ans subway-train i NYC pa vag mot lagenheten pa E 86th Ave. Som att susa ner for I 95 i var Ghetto Truck. Som att shoppa cheddar bagels pa Stew Leonards. Halla M's hand. Eller hanga pa The Black Bear Bar i SoNo. Ah, jag kommer att sakna det. Goodbye life, hello vardag. Ibland funderar jag pa varfor man valjer att bo i Sverige, nar det finns sa manga andra stallen man kan bo pa. Sverige ar sa... (kallt!). Tyst. Trakigt. Litet. Instangt. Rattvist. Perfekt. Pa ett jobbigt satt. New York maste ju vara raka motsatsen. Har finns allt och inget. Har ar det alltid liv och rorelse. Har kan man vandra ner for 86:e gatan pa upper east i balklanning/pyjamas och ingen skulle vanda sig om (eller ens hoja pa ogonbrynet). For har finns det alltid nagon som ar varre. Har kan man vakna upp klockan fem pa morgonen och vara sugen pa hamburgare/donuts/sushi och bara ga ner pa gatan och handla det man behover. New York, New York...