Over My Head (the Fray)

Jag tror att detta är soundtracket till mitt liv just nu.

Jul

Jag trodde att jag inte hade någon julstämning. Jag trodde att allt som har hänt och min familjesituation och all stress och avsaknaden av snö och avsaknaden av allt annat gjort mig oemottaglig för julstämning i år och tänkte att, äh, jag orkar inte bry mig om julen i år (och då brukar jag vara den största julgalningen som finns). Men sen var vi på luciatåg. Vi stressade dit och det var jättemycket folk och varmt och vi fick trängas och stjärngossarna hade rosa strutar på huvudet. Men när jag väl stod där då var det som att alla gamla julminnen kom ikapp mig. Alla lucior med kören när man var liten. Julbaken med mamma och L. Jakten efter o-inslagna julklappar. Så när pianot spelade de första tonerna av "Julen är här" blev jag nästan lite tårögd. Det är pinsamt. Man kan inte gråta till ett luciatåg klockan halv nio en torsdagsmorgon i lärarvetarhuset. Men, jaa...julstämningen kom, i år också.

Stjärnorna faller i natten nu
Himlarna sänker sig ner över jorden
Och när stjärnans bloss
tänder sitt ljus hos oss
Brinner en låga klar
I hela norden

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor
I ett barns klara ögon bor den
Julen är här!
I våra mörka länder
Kom låt oss ta varandras händer
När julen är här

Och jag vill tänka en stjärna till
Den som har frusit och gått vill i världen
För den som inte finns hos oss
Tänder vi nu ett bloss
Brinner en låga klar Kom hit här är den

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor ¨
I ett barns klara ögon bor den
Julen är här!
I våra mörka länder
Kom låt oss ta varandras händer
När julen är här

Ge oss av den frid som rår
I stjärnornas förunderliga värld
Led oss på den väg vi går
Så att vi hittar hem till den

dessa bilycklar

Nu ska jag berätta vad som inte hände på parkeringen utanför MAXI (precis som förra gången). När jag ska låsa upp bilen så är nycklarna inte borta. Det var tur att jag inte trodde att jag låst in mina bilnycklar i bagageluckan på bilen igen. Det var tur att det var tio grader kallt och att MAXI parkeringen var helt mörk. Det var inte tur att nycklarna inte var i mina fickor. Eller i matpåsarna. Eller någon annan stans. Sen kom jag inte på att jag kunde ha tappat dom inne på systemet. Tio kalla minuter senare fick jag inte tillbaka dom av en snäll tant i kassan på systemet som hittat dom på golvet.

Sen fick jag inte G och J att svära på att detta aldrig hänt.

Obligatorisk julfest

Jaha. Nu ska jag på julfest. Obligatorisk julfest. Jepp. Enda giltiga anledningen till att inte dyka upp, enligt inbjudan (eller frågan är om det ens räknas som en inbjudan) var om man skulle på sina föräldrars begravning. Och eftersom båda mina föräldrar är i livet har jag inte val. Off I go.

eating disorder

Jag ska erkänna en sak. Jag lider av en ätstörning. Den kallas exam-studying-eating disorder (E.S.E.D) och innebär att man bingeäter allt som är fett och onyttingt i samband med tentastudier (alltså ungefär var tredje vecka). E.S.E.D kan i värsta fall leda till extrem fetma.

barnuppfostran

Det började på parkeringen utanför MAXI. Ungen är ungefär fyra år och har på sig en stor rosa fluffig fuskpäls. Det ser ut som om någon slaktat hennes gosedjur och sytt en kappa av det. Hon har håret i en stor glittrig rosett och blanka svarta boots. Byxorna är rosa med något sorts blommönster på. Hon ser ut som en korsning mellan en rysk överklassunge och en barbiedocka. Jesus. Tänker jag. Hur fungerar man när man låter sin fyraåring gå runt som en vandrande definition på dålig smak? Stackars barn. Hade jag sett ut så på mina barndomskort hade jag undrat vad jag gort för att få mina föräldrar att hata mig så innerligt. Men det slutar inte där. Väl inne på MAXI blir jag förföljd av en liten unge som på alla fyra hasar efter mig och gnäfser "voff, voff". Eh...jaha. Jag ser mig om efter potentiella föräldrar men ingen verkar bry sig (jag skulle nog iofs också låssas som att det inte var mitt barn om min unge betedde sig så där). Jag tänker att ungen tröttnar nog snart men när jag gått två varv runt hela frysdisken och ungen forfarande hasar efter mig och skäller som en hund börjar det bli lite tröttsamt. För vad vill hon? Att jag ska kasta iväg ett paket nudlar och skrika apport? Och varför tar inte föräldrar ansvar för sina barn? Den här ungen skulle behöva en förälder som (vänligt men bestämt) tog henne i örat och väste "bete dig". Eller kanske överreagerar jag. Kanske är jag bara en bitter, stressad och hungrig student med tentaångest.

Helg igen

Kan man "dumpa" någon för att han har dålig musiksmak? Ja. Det kan man tydligen.