roughin' it

Ja. Visst. Livet på en liten ö i den norska skärgården är idylliskt. Fiskebåtarna ligger uppradade i hamnen, man äter kräftor och hummer till middag varje dag, och all den vacka naturen får en att vilja brista ut i glädjetjut á la Ronja Rövardotter. Så vad är det då för fel på mig? HUR kan jag vara uttråkad och rastlös efter exakt 23 timmar? Är det vetskapen om att den kommande veckan kommer att bestå av dagliga fisketurer i pappas nya båt, prommenader i uppförsbacke och spöregn och film framför brasan? Är det det att jag alltid har så mycket att göra att jag inte vet hur man tar det lugnt, att jag rent av blir stressad av att inte ha något att göra? Eller är det helt enkelt så att jag inte är någon naturmännsika? Jag kan verkligen inte förstå hur man kan vilja bosätta sig på ett ställe där man måste anpassa sitt liv efter färjetrafiken, där dagens höjdpunkt är att kolla hur måna kräftor man fått i sin kräftbur och där amn måste åka båt till närmaste ICA Maxi. Don't get me wrong. Jag tycker stället är jättemysigt, och det kan mycket väl hända att jag hamnar på ett liknande ställe i framtiden. När jag är 70 år. Och pensionerad. Until then - ge mig lite action, affärer som är öppna på söndagar och gator fulla med folk!

see ya!

Jepp. Nu är det dags att stänga den här dörren. För gott. Låsa. Kasta bort nyckeln. See ya!

as one door closes...

Man kan inte hålla alla dörrar öppna, för då kan det bli korsdrag.